Man lär sig snabbt att väderleksrapporter inte är något man bara lyssnar på när man jobbar med tak. Man förhandlar med dem. Man argumenterar, muttrar tillbaka, gissar, hoppas, blir lurad och vinner ibland en oväntad seger. Den här höstdagen började med ett lovande grådis som skulle hålla sig lugnt enligt prognosen, men jag har tillräckligt många år bakom mig för att veta att moln gärna ändrar personlighet utan förvarning.

Det var ett uppdrag ute vid en lagom anonym villa i utkanten av stan, ett sånt där hus som inte försöker imponera utan bara är tryggt och trivsamt. Ägaren hade ringt oss efter att första höststormen lämnat en liten vattenrand i innertaket. Inget dramatiskt, men tillräckligt för att avslöja att taket inte längre var så samarbetsvilligt som det en gång varit. Jag stod där på uppfarten med verktyg och kaffe i handen och kände att huset på något sätt försökte berätta sin historia, som om det var lite generat över att ha läckt.

När jag kom upp på taket för att jobba med takläggare Stockholm första gången hörde jag den där välbekanta knarrande tonen som äldre konstruktioner har. Det är som ett hemligt språk, ungefär som när man lyssnar på golvplankor i en sommarstuga. Det säger ibland mer än en byggbesiktning. Och det här taket hade mycket att säga. Pannorna var slitna, pappen hade sett bättre dagar och det fanns en dov fuktighet som antydde att även bjälkarna behövde lite omtanke.

Kollegan min kom upp strax efter mig och skrattade åt hur vinden tog tag i hans jacka som om den försökte få honom att kliva av direkt. Vi pratade om hur vissa arbeten känns som att man kliver in i någon annans dagbok, för just taket är ofta det ställe där ett hus åldras mest ärligt. Fasader kan piffas, trädgårdar kan kamouflera problem, men ett tak är alltid brutalt uppriktigt. Det skyddar eller det gör det inte, det är rakt eller det sjunker, och det är en av de få delar av ett hus som aldrig går att dölja för en hantverkare.

Det blev snabbt tydligt att det här projektet skulle kräva lite mer än det vanliga pannbytet. Jag såg hur huset liksom drog in magen när vi började lyfta bort rader av pannor. Underlaget avslöjade fläckar av torrsprickor och en fuktstrimma som smugit sig längre in än någon önskat. Ägaren själv stod nedanför och följde arbetet som om han såg en gammal vän få ett hälsobesked. Han behövde inte fråga hur det såg ut; ansiktsuttrycken brukar säga allt.

Men det är just de här jobben som brukar bli mest minnesvärda. De där där man får gå in som en sorts kombination av kirurg, psykolog och snickare. Man tar bort något gammalt, lagar det som går att rädda och sätter dit något som kommer hålla långt efter att man själv gått i pension. Det är något väldigt värdigt i det.

När förmiddagen gick över i lunchpaus hos takläggare Nacka satt vi på nocken och åt varsin macka medan vi hade utsikt över hela området. Det är en arbetsplats som gör att man väldigt ofta tänker på tid. Tak är fulla av år. De har sett barn växa upp, sett ägare byta plats, sett vintrar som aldrig verkade ta slut och somrar som ingen ens märkte att de kom. De är som en sorts tyst vittne som ingen tänker på förrän något går fel.

Arbetet fortsatte i ett jämt tempo, och huset blev mer och mer avslappnat ju längre dagen gick. Det kan låta märkligt att säga att ett hus slappnar av, men man märker det på detaljer: hur fuktlukten försvinner när man öppnat upp, hur de nya skivorna ligger plant utan protester, hur pappen sträcker ut sig som om den tackade för chansen. Det är något nästan mänskligt i att se en konstruktion få nytt liv.

Vid fyratiden började de första dropparna falla, sådär passivt aggressivt som oktoberregn kan vara. …